UKA PAIN Ultra en riktig utmaning enligt Anders Carlsson

Sweden Runners medlem Anders Carlsson delar med sig av sin upplevelse på Uka Pain Ultra.

Vill ni läsa mer om Anders tävlingar och träning så kan ni läsa mer i hans blogg


Mestadelen av min löpträning och tävling har alltid skett på ganska flackt och hårt underlag, tex asfalt och grusväg. Det är på 10 km upp till Lidingöloppet jag har hållit till.

När jag var med i Backyard Ultra i fjol väcktes intresset för längre distanser. Jag har alltid fascinerats av löpning i fjällen i fin natur men aldrig riktigt tagit tag i det. Nu blev det av och det var ingen liten utmaning jag gav mig på. UKA Pain Ultra i Älvdalen skulle på förhand vara att kuperat trail-lopp på 50 km i fin natur och det lockade mig. Både vad gäller upplevelsen och utmaningen. Sen var det Sweden Runners, med Petra och Markus Ekenstierna, arrangerade loppet och då visste jag att det skulle vara ett bra arrangemang. De är ju även arrangörer för bland annat Backyard Ultra Trelleborg som jag varit med på 2 gånger.

Förberedelserna var helt OK med några backiga pass och en del i mer svårsprungen terräng. Jag hade dock inga förhoppningar om att göra nån bra tid. Målet var att genomföra loppet så bra som möjligt och ta reda om detta skulle vara nåt för mig i fortsättningen

Starten har gått. Knappt 100 löpare iväg i regnet med varsin ryggsäck med proviant för dagens utmaningar.

När starten gick på lördagsmorgonen var jag ganska lugn och inte alls nervös. Snarare en känsla av förväntan gick genom min kropp. Starten av loppet var ganska lätt och det var inga problem att komma in i löpningen. Upp till första toppen, Hykjeberg, efter 15 km var det inte mycket till svår löpning, däremot var det många höjdmetrar som skulle tas särskilt sista biten som var mycket brant. Jag kände mig väldigt lätt och sprang delvis tillsammans med vad som visade sig bli damsegraren på dubbla distansen. Uppe på toppen skulle det vara en fin utsikt men det var bara att glömma eftersom det var dimmigt.

Det var rejält brant och halt bitvis, särskilt upp mot de 3 topparna som skulle bestigas. Värst var det nedför.

Man fick använda sina händer för att komma upp för vissa backar också…

Efter det började loppet på allvar. Nedförsbackarna som följde efter första kontrollen var rejält branta, hala och fulla av stenar och rötter. Det blev till att gå och försöka att inte ramla och slå sig. Där började också framsida lår på båda benen värka och krampa. Det var ingen bra känsla med ca 35 km kvar av loppet. Känslan i låren skulle följa med mig hela loppet och det var nåt jag fick acceptera och bara köra på.

På några ställen fanns det bergsklippor att bestiga

En del hade stavar till hjälp för att ta sig fram. Hade nog varit bra att ta fram i vissa lägen men jag sprang utan.

Löpningen som följde nu var på stigar (single-track) och det är väl igen löpning som passar mig bra men det är samtidigt en väldigt trevlig löpning. Upp till nästa topp, Skärklitt, var det också en rejäl stigning där man fick lov att gå både uppför och nedför. Efter det blev det en efterlängtad matstation där jag fick i mig pannkakor med sylt, cola och kaffe. Jag fick även fyllt på mina flaskor med sportdryck. Det blev mestadels löpning ensam men bitvis hade jag sällskap av några andra löpare vilket var trevligt. Men mycket till samtal blev det inte med dem eftersom man hade fullt upp med sig själv…

Stenar och rötter var vanligt underlag när man sprang. Här “jagar” jag en av mina medtävlare nedför en av topparna. Samtidigt möter vi en löpare på väg upp.

Resan fortsatte, ibland tillsammans med andra löpare men mestadels ensam. Jag började få lite negativa tankar där vid 30-35 km och när jag skulle bestiga en lång slalombacke var det inte mycket positivt. Jag ringde min fru och fick bra pepp och kunde i alla fall samla ihop mig och fortsätta. Började även tänka att jag innan hade förutsett precis det här och att jag på förhand var intresserad av hur jag skulle klara av detta mentalt. Jag fick tänka att det var ju precis det jag hamnat i nu och fick välja mellan att tycka synd om mig själv eller se detta som den utmaning det faktiskt var.

Upp till tredje toppen, Väsaberget, var det en slalombacke att ta sig upp för. Nånstans här ringde jag min fru för att få lite pepp.

Fin miljö var det att springa i. Tyvärr något dimmigt just denna dagen.

Det blev till att kämpa mig igenom kilometer för kilometer och jag försökte fokusera på att njuta av den fina miljön jag sprang i. Och den var bitvis magisk. Sista biten innan man kom till Älvdalen var något alldeles extra. En fin och teknisk slinga intill ett vattendrag där vattnet porlade. Det gav mig extra motivation att öka intensiteten och när jag nådde civilisationen hade jag bara ett par kilometer kvar och dessutom lätt nedför och enkel löpning. Då var det bara att trycka på det som gick. Sprang till och med om en löpare på vägen mot mål och kom till slut in på 5:47. Totalt visade det sig att jag blev 8:a i loppet av de som sprang 50 km. Sen fanns de en del som sprang dubbla distansen…

Det blev precis det äventyret jag har förutspått med fin miljö och utmanande löpning. Banan var varierande och bra uppmärkt så det var nästan omöjligt att springa fel. Matstationerna var jättebra med mycket att välja på.

Detta var mitt första riktiga traillopp i Ultradistans och troligtvis inte det sista. Just detta lopp kan jag varmt rekommendera men även för er som funderar på trail: Våga prova!

Erfarenheter jag tar med mig:

* Jag behöver träna mer på att springa nedför när det är brant

* Jag behöver träna på mer på teknisk traillöpning

* Jag behöver vara fräschare i benen vid start (några massagebesök innan kan vara bra)

* Det är kul med traillöpning!

På topparna fanns armband att hämta som bevis för att man klarat att ta sig dit.

Äntligen i mål efter knappt 6 timmars löpning. Glad och nöjd över min insats.

Omkramad av världens goaste och bästa tävlingsledare Marcus och Petra Ekenstierna

Deltagartröjan (som jag inte hade på mig under loppet) och medaljen.

Fick en fin belöning av min familj när jag kom hem

Baksidan av tröjan. “Vad hade jag här att göra” ska det betyda ungefär. Ja, det kan man fråga sig.

De flesta bilderna från loppet är tagna av fotograf Tobbe Nilsson

Sweden Runners säger tusen tack till Anders för att du delar med dig av din upplevelse och vi säger STORT GRATTIS till väl genomfört lopp!!!