Från halvmaraton till maraton
Sweden Runners medlem
Maja Johnson delar med sig av sin resa
Jag började springa Göteborgsvarvet 2009, gjorde uppehåll några år för att sedan börja springa igen. Tyckte löpning var helt ok men hittade aldrig den rätta gnistan. Jag gjorde som många andra och sprang lite mindre under hösten för att sedan öka träningsmängden från jan/feb. Jag presterade trots det bättre och bättre men det kändes mer som att löpträna bara för att springa varvet och ha det som mål. Skaffade mig en PT 2017 och ökade då min träningsmängd, förbättrade det året mitt PB med 7 minuter. Där och då började det födas en löpare i mig, jag började tycka det var kul att springa. 2018 bytte jag PT och målet var då att springa ännu snabbare, det året ville jag för mycket och drog på mig en överansträngning i foten, då blev det inget varv för mig. Kom tillbaka till löpningen under hösten med nya erfarenheter, mer sug efter löpning och revanschlust.
I vintras 2019 gick jag med i Sweden Runners och började springa med dem. När jag träffade människor som delar samma intresse, dvs löpning, prata erfarenheter om olika lopp/tävlingar de är/varit med på och hur långt de springer så tändes något nytt i mig. Jag har sett mig som en person som gillar löpning men som tycker att en sträcka som ett halvmaraton är helt lagom. Att kunna springa ett maraton hade ju varit coolt tänkte jag i maj och såg att det skulle vara ett i Göteborg i oktober. Pratade med min PT samt mina löpkamrater och började träna med fokus på att genomföra ett maraton. Jag började springa längre sträckor och plötsligt var 30 km kl 5 på morgonen innan jobbet inget konstigt alls. Där och då började jag fullkomligt älska löpning, jag hittade nya vänner att springa med, som kunde ge mig tips och stötta mig längs vägen.
Första gången jag sprang över ett halvmaraton var när jag i år var med på Löparkalaset i Göteborg och fick ihop 32,22 km på 3 timmar, sedan sprang jag i juni med vänner 43 km, varav mycket terräng och i juli samma sak fast då 46 km. Båda gångerna varvat med pauser och lite promenad i backar. Men då tänkte jag att det borde gå att orka springa ett maraton.
Några veckor innan maraton pratade jag med en av våra ledare, Mikael Gottberg, det visade sig att han är löpcoach. Perfekt för mig då jag känt att min löpning inte hade varit så varierande det sista och att jag inte utvecklades tillräckligt. Han skapade ett träningsschema åt mig som jag följde. Träningen blev ännu roligare och jag var sjukt taggad för att springa mitt första maraton. Med tanke på att jag aldrig sprungit 42,2 km i ett sträck och all min träning varit varierande asfalt och grus var jag lite nervös framförallt sista veckan. Mitt ena knä hade krånglat lite till och från ett tag och det var något jag var orolig för skulle kunna ge mig problem under loppet. Dagen innan ville jag bara att det skulle bli lördag så jag fick komma igång, var både spänd och taggad.
När jag vaknade på lördagen undrade jag lite vad jag egentligen gett mig in på, var lite nervös men förväntansfull. Åt min vanliga frukost och cyklade till Slottskogsvallen. Vädret var fint, blåste en del. Hämtade min nummerlapp och gjorde mig iordning för start. Träffade ledare och medlemmar från Sweden Runners, både de som skulle springa och de som hejade på. Vi peppade varandra och värmde upp inne på Slottskogsvallen. Klockan 11 gick starten, jag hade planerat att hålla ett långsamt tempo för att hålla hela vägen och inte gå in i väggen. Jag startade i detta tempot och höll det. Då banan gick nära vattnet blåste det en del på vägen ner till rundning vid Lilla Amundön, jag lade mig bakom en kille som höll samma hastighet så jag slapp lite vind. Efter varvning fick vi lite medvind. Eftersom banan var två varv och de som sprang halvmaraton sprang samma sträcka var vi många löpare ute på första varvet vilket var extra peppande. Jag hade familj och vänner som hejade längs vägen. Första varvet kändes bra, när jag kom in på varvning på vallen kände jag att shit vad coolt jag ska bara in och varva och sedan ut på samma sträcka igen. Det gav mig lite eufori, att jag faktiskt sprang ett maraton.
Känslan höll dock inte i sig så länge, när jag gick ut på andra och sista varvet hade startfältet glesats ut ordentligt, jag hade ingen att springa med och ingen att ta rygg på. Höfterna och benen började kännas och jag fick håll vilket gjorde att jag sänkte farten. Ut på rundning på andra varvet var så mycket tyngre än första, vinden hade friskat i och jag hade ingen att ligga bakom. Kämpade mig ut till rundning och tänkte när jag vände att nu är det bara lite över 10 km kvar tills mål och jag har fullgjort min absolut första maraton. Peppade mig själv längs vägen med detta. När jag hade 3 km kvar tänkte jag att nu får det vara slut med smärtan, jag ökade farten lite och orkade hålla den i 1 km men sen kom jag in i lunken igen. Stannade inte en gång på hela loppet och när jag kom ner mot Slottskogsvallen och skulle runda för att komma in på vallen spreds känslan ännu en gång av eufori i kroppen. Jag kom in ensam på vallen och ökade farten lite, familj och vänner stod och hejade och jag var så glad och tacksam när jag kom i mål och fick medaljen runt halsen att jag hade fixat mitt första maraton, knät höll hela vägen och jag var nu en maratonlöpare. Det var en speciell känsla som infann sig, även om kroppen ömmade och var stel var jag så tacksam över min kropp, min prestation och alla som hjälpt mig på vägen att komma hit. Nu när jag har gjort mitt första maraton har jag en tid att slå tills nästa gång och då jag har haft mer tid och möjlighet att träna upp kroppen inför kommande tävlingar.
