Lotta Andersson tog sig an UV 45 km
Sweden Runners medlem Lotta Andersson är en av många medlemmar som i helgen var med och sprang längs fäders spår under Ultravasan.
Nedan delat Lotta med sig av sin Race-rapport från VU 45
Vi vill säga STORT GRATTIS till väl genomfört lopp Lotta du är grym!!!!!
Har varit anmäld ända sen förra året till UV90 eftersom det blev DNF förra året i samma lopp och samma distans. En skadad stortå satte stopp för mig då efter 47 km. Bröt i Evertsberg i samråd med läkare.
Jaha, då tar jag väl revansch på det i år, var min tanke. Men det ville sig inte bättre än att jag fick diagnosen plantar fasciit på höger fot, lite slarvigt även kallad ”hälsporre”. Har haft det på vänster fot 2015 så jag kände igen tecknen tidigt.
Men det gjorde att jag la ner alla tankar på att genomföra något lopp överhuvudtaget i år. Det här kommer att ta tid att bli bra, det vet jag ju.
Sen dess har det blivit två lopp, mitt favoritlopp ÄBU och en till favorit som är Mora Trail. Dock korta distanser. Men jag kunde iaf vara med och min fot överträffade mina förväntningar båda gångerna. Till ÄBU åkte jag, hoppade då fram med hjälp av kryckor, sa till alla ”nej, det blir ingen start”. Träffade rätt personer som sakligt och kunnigt tyckte att jag absolut skulle ställa mig i startfållan, det blev 2 varv. Det blev kryckor igen direkt efter, tills Jaana Pulkkis tejpade min häl. Då kunde jag gå utan kryckor.
Efter två dagar var foten bättre än innan ÄBU. Hmmm..
Mora Trail blev den korta sträckan, 8 km. Inga kryckor varken före eller efter..
Så, så länge jag springer kort men ofta och i skogen funkar det tydligen.
Men UV hade jag ju slagit ur hågen.
Tills för ca 1 månad sen. Då sprang jag Borlänge Backyard, det blev 4 varv. 26,82 km.
Två dagar efter kändes fotens som innan tävlingen. Då kände jag att, ”aha blev det inte värre än så här”.
Kände att foten blev bättre och bättre, stretchat och rullat boll, rehabat som en galning. Och fortsatt springa kort, ofta och försökt undvika asfalt så långt det bara går. Och alltid i mina älskade Hoka Napali.👟👟😍
Så den 2 augusti skrev jag till Vasaloppets kansli och frågade om jag fick byta min startplats i UV90 till UV45. Och det gick alldeles utmärkt, fixat samma dag.
Började tänka ut en plan, inte för att klara hela (det fanns inte på min löparkarta), men för att klara mig så långt som möjligt utan att foten tog mer skada.
Okej, från starten till kontrollen i Oxberg SKA det gå, 17 km. Det visste jag. Sen blir det till att ta en vätskekontroll i taget. Kommer jag till Hökberg, alltså ytterligare 9 km, blir jag överlycklig. Där kommer jag att kliva av och vara jättenöjd.
Veckan innan var jag i Mora och sprang två kortare rundor, foten protesterade ingenting. Promenerade en runda.
Under den sista löprundan föll poletten ner liksom, nu visste jag hur det skulle vara. Jag skulle helt enkelt ut på mitt långpass!
Så här skrev jag i mitt inlägg i gruppen UltraVasan 45 och 90 och på IG:
”Jaha!
I morgon står det visst långpass på programmet. Fler som har så..?😁
Ska visst bli bjuden på bra service, träffa riktigt goa människor som gillar samma sak som jag. Prata, skratta, kanske tjura (men bara en pytte-liten stund), äta, dricka..😋
Och att få vistas i skogen så länge jag vill och orkar. Det ni!😀👏👏
Kan man få det bättre?!
Ses i morgon! Kram🤗”
Efter det infann sig ett lugn och ro, som jag borde ha jämnt.😌
Starten gick i Oxberg kl 9:00, ingen hets
och jag var ko-lugn, allt rullade på, jag höll mig till min plan. Jag pratade skrattade och njöt av mitt långpass. Sprang till Vasslan, där släppte jag iväg mina vänner Lisa Kriga och Stefan Andersson 💕 för att lägga in längre gåpauser för att jag inte skulle få ont i foten. För att spara på foteländet.
Kom till Oxbergskontrollen, allt kändes bra. Tänkte egentligen ingenting, tog det jag ville ha av det som bjöds och tuffade vidare. Mot nästa västakekontroll..
Planen höll..
Tills jag kom till Hökberg! Hur gör jag nu då??
Jag hade ju inte mer problem med foten än vad jag hade i starten!! Sambon Uno Hedkvist som följt mig som en hund, orolig att han skulle få plocka upp en sargad, ledsen, arg Lotta någonstans i skogarna, frågade ”Hur går det med foten?”
Svaret han fick var ”Fråga inte!! Det går så jävla bra!! Det här är inte sant, det här händer inte!”
Jag fortsatte av bara farten, efter att jag fått i mig en hel del energi vid buffén i Hökberg. Jag älskar Hökberg!❤️ Dom har glutenfri pasta också!👍
Jaja, kanske tar jag mig till Läde, där kliver jag av. Det började kännas i foten, speciellt i nedförsbackarna. La in mer och mer, längre och längre gåpauser.
Mannen som är läkare och tyckte jag skulle starta i ÄBU, minns ni, han kom springandes upp bredvid mig och frågade hur det gick med foten. Då svarade jag ”Vilken fot?!”
Då fick jag en snabb kram och han sa ”Bra!!”
Närmar mig Läde och när jag kommer dit, där står ju banchefen Håkon Breistrand och ropar ”Det går ju bra! Du fixar det här!” Och ler med hela ansiktet. Vilken kick!😄 Bara att tuffa vidare, alltså.. Hur länge ska det här gå..?
Ja, jo, det kanske går, till Eldris.
Men där kan ju inte sambon hämta mig med bilen för dit har bara StafettVasan och elitens följe tillträde. Äh, då får jag väl stanna där då och äta mitt medtagna glutenfria wienerbröd, för det var ju det vi hade kommit överens om Kjell Englund 😀
och vänta på att någon förbarmar sig över mig och ser till att jag kommer till målet. Bakvägen.
Kom till Eldris. Fatta!! Jag hade kommit 36 km!!!! 😱🙈😃
Tog fram mitt wienerbröd, drack Cola.. Funktionärsdamen frågade om jag var allergisk eftersom jag tog fram eget bröd. Jag svarade att ja, glutenintolerant. Men snälla du, sa hon ”Jag har glutenfria bullar! Här, ät!” Och jag fick en bulle. Och sen säger människan ”Se så, nu är det bara sista kilometrarna till målet. I väg med dig nu! Du är helt fantastisk!” Och vem fan säger emot då?? Inte då jag!!💃
Och jag började gå, gå mot Hemus först och främst, dit är det ca 5 km, tills jag ska svänga 90° höger. Hemus har jag bra koll på.
Vid 6-km skylten kom regnet. På med jackan, men det ska nog regna på UV, det börjar jag bli van vid nu.😉 Vi som sprang UV 2017 vet vad jag menar.🤣
Det skulle iaf inte bli värre än då. Inte på dom få km som var kvar.
När jag kom till 4 km-skylten, då kom tårarna. Jag gick där och grät hejdlöst, av glädje.😭
Och då händer det som bara händer i Ultrafamiljen, det kommer upp en vilt främmande herre bredvid mig och la en arm om mig och frågade hur jag hade det. Bölade om än ännu mer, men hulkade fram att jag bara var så jäkla glad. Då började han också att böla! Så där gick vi och bölade ihop en stund. 😭😭
Vi kom fram till att vi var bäst i världen och han frågade om han kunde lämna mig nu.. ”Ja, spring för sjutton! Jag kommer, bara jag ser vart jag sätter fötterna igen”.
För nu behövdes det verkligen! Jisses vad halt och kladdigt det blev dom kilometrarna igenom Hemus, förbi idrottsplatsen, genom campingen, uppför och nedför Auklandbacken (en kille stod och åkte på skorna nedför!🙊🙉🙈) Uppför muséebacken gick bättre än någon annan backe på hela sträckan! Det kändes som jag flög upp, (men jag tror jag gick upp😂). Där står Carina Forsslund ,min absolut bästa vän i hela världen och hejar på mig, bara mig.😉👭
Blev så glad, nästan stannade och börja böla igen, men bara nästan.
Nej, nu du! Nu ska du i mål, tanten!👵 Och du ska springa! Bara så du vet! Sa jag högt till mig själv.💪
Började springa med stela ben och en sjukt ond fot.. trodde jag.
Det gjorde ju inte så ont!🤔😀👏👏
Då blev det fart! Tror inte jag sprungit så fort på mycket länge. (Förmodligen gick det i snigelfart, nätt och jämt styrfart.🐌)
Men skit samma, där var MÅLPORTALEN! Jag kom i MÅL! 45 km. Fick min medalj och min finsher-tröja och en fint målad Dalahäst av min sambo. Så glad!😀🏅🏁
Jag som bara skulle ut på ett långpass med världens bästa människor och funktionärer med världens bästa service i Vasaloppsspåret.
Tänk så det kan bli.😀
Jag hade en fantastisk dag i skogen med goa vänner, nya och gamla.
❤️
Vasaloppet får som vanligt MVG som arrangör. Vilken organisation! Vilka proffs! Vilka funktionärer! ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
Vill rikta ett STORT TACK till er alla som jag träffat, sett på håll, vinkat till, som skrivit till mig och peppat mig för att ni gjorde detta långpass till det bästa långpasset jag någonsin gjort.
Kram till er alla!🤗😍
(Foten mår inte sämre idag än den gjorde innan jag startade i lördags morse.)
Vill ge en extra stor kram till Erik Desmeules som hjälper mig med Hoka-skor och till Marcus Ekenstierna och Petra Ekenstierna i Sweden Runners som är den absolut bästa klubben. Även Johnny Hällneby och Ellen Westfelt, Pace on Earth som hjälpt mig att förstå det här med ultralöpning.
🤗🤩😍
Och tiden då?! Den struntar jag högaktningsfullt i! 😄
