Två års lidande är förhoppningsvis på väg mot sitt slut

Kroniskt kompartmentsyndrom i höger underben
Det hela började april 2015 då jag började få rejäl mjölksyra i underbenet bara efter ett par minuters aktivitet och foten domnade av oftare och oftare och det kändes som att springa på en veckad strumpa och en fotsula som kändes rund, svårt att beskriva men det är rätt läskigt att springa på en avdomnad fot. Jag trodde att det var något tillfälligt men efter Kullamannen i april 2015 förstod jag att något var riktigt fel. Där blev det totalstopp i underbenet bara ett par minuter efter start och jag fick släpa benet efter mig och det konstiga var att efter en liten stunds vila var jag helt återställd och kunde springa obehindrat igen i ett par minuter, men sedan upprepade det hela sig om och om igen i 3 timmar.

Jag kontaktade IKlinik i Malmö som är specialiserade på idrottsskador och de misstänkte väldigt snabbt att det var ett kroniskt kompartment jag dragit på mig. Jag fick stötvågsbehandling och akupunktur men tyvärr hjälpte det inte. Jag körde lite rehab övningar men tappade motivationen när jag kände att det inte gav mig någon bättring. Optimistisk som jag är så anmälde jag mig trots allt till en del lopp som jag led mig igenom men jag måste ändå säga att jag lärt mig massor om mig själv under denna tiden och det är ATT DET ÄR INTE TIDEN SOM RÄKNAS UTAN UPPLEVELSEN för så har det verkligen varit för mig, jag har fått släpa mitt ben, stå still och vila, gått stora delar av de lopp jag varit med i de senaste 2 åren men jag har ändå velat vara med för upplevelsen, få vara delaktig, få träffa alla härliga löpare och få vara en del av stämningen och få ta del av upplevelsen.

Sommaren 2016 flyttade vi till Dalarna och jag bestämde mig då för att kontakta en läkare för att få hjälp då jag nu insåg att det inte bara var löpningen som blev lidandes utan all aktivitet där underbenet fick vara aktivt tex gå uppför, cykla, gruppträningspass, skidåkning osv….

Jag fick träffa en läkare på vårdcentralen i Älvdalen i Juli 2016 som remitterade mig till ortopeden i Mora som även han misstänkte kroniskt kompartment men då jag in i det sista önska att slippa operation så fick jag en MR röntgen för att säkerställa att det inte var ett igensatt kärl i benet jag hade. Än en gång valde jag att avvakta med operationen då jag hoppades in i det sista att detta skulle gå över.

Oktober 2017 ringer jag upp min läkare på ortopeden i Mora och berättar att inget är förbättrat men att jag hört om en tryckmätning man kan göra för att mäta trycket i benet. Han förespråka inte tryckmätning då han menade på att det inte kan ge några pålitliga resultat och remittera mig till en specialist på ortopeden i Falun istället. Nu närmar vi oss ett slut 🙂

30 Januari 2018 får jag träffa denna fantastiska läkare, han konstaterade rätt snabbt att det rörde sig om ett misstänkt kroniskt kompartment och allt han sa var exakt som jag kände. Han berätta även om hur operationen skulle gå till vilket gav mig en helt annan bild än vad jag målat upp under dessa åren. Jag trodde att det skulle vara väldigt stort ingrepp och lång rehab men det visa sig att det är mindre snitt och att så snart jag tagit stygnen så får jag och bör jag börja träna igen 🙂

Så vad är Kroniskt kompartment? Här kommer en enklare förklaring

Fascian är den bindvävshinna som muskelbukarna ligger paketerade inuti. Fascian är ingen eftergivlig vävnad och det finns därmed en gräns för hur mycket utrymme det finns för volymökning.  

I underbenet finns det fyra olika muskelfack (kompartment). Ett främre, ett på utsidan av underbenet och två baktill (ett ytligt och ett djup)

När muskelbukarna blir för stora för sin hinna så blir symtomen en tilltagande smärta vid aktivitet där muskelfacket är ordentligt spänt och man får påverkan på känsel och kraft. Det blir svårt att använda muskeln normalt på grund av det ökade trycket inne i muskelfacket och cirkulationen blir sämre. Kärlen kläms åt och syretillförseln till vävnaden minskar.

Ny opererad och nyvaken

Efter det besöket var jag helt övertygad om vad jag ville och det var att operera mig!

Väntetiden skulle vara upp till 6 månader vilket känns tungt när man bestämt sig samt när jag vet hur mycket aktiviteter jag ska vara med på i vår och sommar så efter några samtal om att jag gärna kommer om det dyker upp ett återbud så blir jag såååååå glad när dom i fredags ringde och fråga om jag kan komma in på operation redan på måndag (19/2).

Så här är jag nyvaken 🙂

På gott humör

Med fantastisk personal på avd 18 med gemensamt intresse (träning) så kände jag mig väl omhändertagen och på gott humör, tack till alla er som tog hand om mig denna dagen!                                                                                                                Så nu blickar jag framåt och med tårfyllda ögon när jag tänker på att jag kanske inom kort ska kunna vara aktiv utan att plågas av smärta. Jag är en person som ofta ler och gärna peppar och stöttar andra men ibland är det svårt att hålla masken när man själv lider. Nu längtar jag bara efter att få njuta fullt ut!!!!  It´s all about the smiles, not the miles 🙂                                                                                                                                                                                                                                                         /Petra